Med feministernas frammarsch på 70-talet kom slagord som jämställdhet, o jämlikhet.
Kvinnan skulle ut i arbetslivet genom dagis åt alla.

Men någonstans på vägen anser jag att vi tappade bort det som är viktigt, våra barn.
Om jag som mamma vill vara hemma med mina barn måste det vara upp till mig 
som förälder att bestämma det!

Under barnens tre första år tycker jag att det är jag som förälder som bäst kan tillgodose 
mina barns behov.
När Engla började på dagis var hon 3, hon älskade att gå dit o längtade efter sina 
kompisar på helgen.
Astrid var 1 1/2 o hon var alldeles för liten kände jag, varje dag var hon jätteledsen o upprörd
när jag lämnade henne.

Alla sa att det skulle bli bättre, men så blev det inte...

När blev det " fult " att vara hemma med sina barn?
Hur kan det som JAG väljer, därför att jag anser vara bäst för mina barn
vara bakåtsträvande?

Jag har inte valt att föda tre barn till världen för att sedan lämna bort dem!
Att ta hand om sina barn är det viktigaste jobbet i världen, det kommer jag fortsätta 
tycka fastän att det finns andra som tycker att jag sätter käppar i hjulet för kvinnans
jämställdhet.... 

Jag anser att vi glömmer bort det viktigaste av allt i den här......
BARNENS RÄTTIGHETER TILL SINA FÖRÄLDRAR!!