Vissa dagar känns det som om hur jag än vrider o vänder på mig själv räcker jag inte till.
Engla vill en sak, Astrid en annan o Edith en tredje, o mitt i allt detta försöker jag ge dem
den tid o uppmärksamhet de behöver.

Just detta är inte alltid det lättaste!!

Jag vet att jag skulle kunna göra livet lättare genom att sänka mina krav på hur jag ska
vara som mamma, hustru, dotter o vän.
Men jag vill så mycket o vill inte att någon ska känna att jag inte finns där för dem.

Sen vill jag ha ett fint o mysigt hem där alla jag älskar känner att de är välkomna..

Att vara ensam med tjejerna i princip 6 av 7 dagar o kvällar innebär att det
ibland känns lite mycket.

Men det här är det liv jag lever, o jag o barnen vet inte om något annat.
T är min stora kärlek, o älskar jag någon gör jag allt för att den ska må bra.
Jag skulle aldrig säga åt honom att sluta med hockeyn, det måste vara hans val
inte mitt.

Kärlek för mig är att man låter den man älskar får möjlighet att växa o utvecklas
inom relationen.
Att begränsa varandra innebär bara att man så småningom kommer till en punkt
där någon vill slå sig fri.

T finns där för mig, o låter mig helt o fullt vara mig själv med allt vad det innebär.
Att leva med T gör mig till en lugnare person, han gör mig trygg genom att han
ständigt visar mig att han älskar mig över allt annat.

Men visst finns det dagar när jag önskar att vi vore två, som när Astrid vill ha hjälp
med pysslet samtidigt som Engla vill att jag tittar på hennes "sångföreställning"
o Edith att jag ska leka kurragömma.

Dessa dagar känner jag otillräcklighetens börda på mina axlar, men då gäller det
att försöka samla ihop mig själv o göra något där alla tre är nöjda...