Efter dagens middag låg jag och maken en stund i soffan och kramades innan hans träning och barnens läggningar....

Vi tittade på varandra länge och inga ord behövdes, båda två känner samma sak just nu....en väldig trötthet...

Våra jobb tar en väldans tid, barnens aktiviteter, läxor och alla vardagsbestyr slukar oss för tillfället....

Här ligger vi alltså två trötta föräldrar och kramas och inser att livet just nu är intensivt, men att vi trots det stannar i känslan att vi älskar varandra....och att det är det här, just det här som är vårt ankare när tillvaron är stressig....och bara "to much"..

Men nu väntar "sommar-pratarna" och en kopp oboy på mig....och sen det jag väntat på hela veckan "torka inga tårar utan handskar".
Så HIMLA bra, bra men sorglig....

Tjingeling