Varför undviker så många att prata om känslor, o då främst " jobbiga känslor "!
Jag o en av mina bästa vänner kom på kollisionskurs för ett tag sedan. Jag kände mig otroligt sårad av hur hon behandlade mig o vår vänskap. Vi har kännt varandra i stort sett hela livet, men återupptog vår vänskap för ca 4 år sedan.  Jag fanns där för henne dag som natt, i lycka o olycka, jag lyssnade och gav råd pushade o peppade när hon kände sig ensam.

Hon o hennes dotter tillbringade i princip hela sommrarna med mig o min familj, när hon ältade olyckliga kärleksrelationer om o om igen lyssnade jag och fanns där för henne.
Jag anser att som vänner ska man vara rak o ärlig mot varandra, så jag var ibland väldigt hård o ärlig mot henne när hon frågade mig om råd. Men hon visste att även om jag inte alltid höll med henne så fanns jag där för henne i alla lägen o att jag älskade henne ändå.

Jag kan ta mycket, men när hon började att ta mig för given fick jag nog o berättade exakt för henne hur jag kände. Hon kunde inte ta det jag sade utan satte taggarna utåt o drog sig tillbaka.
Min avsikt med det hela var inte att avsluta vår relation, men eftersom hon tycker att "negativa känslor " är jobbiga valde hon att sluta höra av sig....

När det gått en tid hörde jag av mig  för jag kände att vi behövde prata ut om den uppkomna situationen, o vi pratade ut om allt. Men skulle jag aldrig hört av mig hade vår vänskap gått förlorad.
Jag tycker synd om människor som låter deras ego o stolthet förstöra betydelsefulla relationer, jag är inte för stolt o tack vare det är vi fortfarande goda vänner.....